Hur definierar vi lycka?

Vi människor är målinriktade varelser. Det är meningskapande att vara på väg mot ett mål. Men när vi väl kommer fram så var det inte så märkvärdigt som vi trodde. Vi kanske måste lära oss att förstå att den största livskänslan är när man är på väg mot att förverkliga sina mål.

Visst kan man känna ett lyckorus när man fått
löneförhöjning eller köpt en ny fin lägenhet. Till en början. Men ganska snart är lyckan nere på samma nivå som innan. Det finns något som kallas för habitueringseffekten – att man vänjer sig vid det man har.
– När vi tänker över hur vi vill leva vårt liv är det viktigt att ta hänsyn till habitueringseffekten. Annars kan man hamna fel. Det är också det starkaste argumentet för att inte satsa för mycket på det materiella.
Det är kärleken till en partner eller nära vänskapsrelationer eller till sina barn som har störst positiva effekter på lyckan. Och att man i stort sett alltid mår bättre av att göra saker tillsammans med andra än på egen hand. Men i vårt samhälle finns det en klyfta mellan vad som faktiskt bringar lycka och vad vi föreställer oss ger lycka.
– Det finns en perfektionism som målar upp en bild av vad lycka är. De bilderna är svåra att göra sig kvitt. Mycket kommer från reklamens värld. Där är alla vackra, har platta magar och lever i perfekta hem. Vi får för oss att vi behöver allt det där för att duga.
Vi försöker fixa världen runt omkring oss – bostaden, prylarna, kroppen eller arbetet – så att den passar vår bild av lycka. Men perfektionismen är ett hinder som ger falska föreställningar om att vi skulle bli mer lyckliga om vi lyckas hitta det perfekta.
Då tror jag att det är bättre att lära sig att gilla läget och sig själv.